I dag skriver vi den 21 september 2012. Vaknade tidigt efter att ha stupat i säng redan kl 21.30 i går kväll.
I går regnade det hela dagen. Välbehövligt efter 3 månaders torka. Vi passade då på att besöka några av våra vänner i en by utanför Bela Crkva.
Det var fantastiskt att efter 15 år se hur de har tagit sig ur den missär som kännetecknade deras liv på den tiden. Vi lärde känna dem när vi arbetade med att hjälpa serbiska flyktingar som kom från Bossnien under det senaste Balkankriget. Förhållandena var oerhört svåra. Serbien var under FN-embargo och fick varken importera eller exportera, så allt som kom in eller gick ut från landet var smugglat. Smugglarna gjorde stora pengar och gissa vilka som tjänade mest.
Den familj som vi nu hälsade på har blivit våra verkliga vänner. Jag tror att vi har några av de allra bästa vännerna här nere, om jag bortser från min egen familj, som är de allra ,allra, allra bästa. De här människorna skulle ge sina liv för oss.
Petra och hennes man Milun (Milun dog i januari i år) kom från Bossnien och hade lämnat allt och när vi träffade dem så levde under verkligen knappa omständigheter. Vi hjälpte dem lite med mat och en del annat, men de arbetade sig själva uppåt. De kom till vår kyrka och var sedan med där tills vi åkte vidare till Tjeckien.
Djoko och Sani (Sani är dotter till Petra och Milun) kom lite senare än Petra och Milun. De kom också till vår församling och vi blev verkliga vänner. De är riktiga entrepenörer. Sani har en ko som ger ca 20 liter mjölk/dag, av detta gör hon ost som hon säljer. Hon har skaffat grisar, får, höns, kycklingar och kaniner. Hon arrenderar också lite mark där hon producerar framför allt paprika. Djoko jobbar med att mura, när det inte finns något sådant jobb så har han skaffat en traktor med olika redskap som han använder för att ta på sig jobb på bl.a. majsfälten. De har fått hjälp att skaffa huset av en svensk biståndsorganisation som heter Individuell Människohjälp (IM). Hjälp till självhjälp kan man säga. Men de jobbar verkligen hårt för att få det att gå ihop för dem och deras fyra barn. Det var svårt att lämna dem, de ville absolut inte släppa iväg oss, men vi kom överens om att träffas via Skype.
Djoko & Sani
I går regnade det hela dagen. Välbehövligt efter 3 månaders torka. Vi passade då på att besöka några av våra vänner i en by utanför Bela Crkva.
Det var fantastiskt att efter 15 år se hur de har tagit sig ur den missär som kännetecknade deras liv på den tiden. Vi lärde känna dem när vi arbetade med att hjälpa serbiska flyktingar som kom från Bossnien under det senaste Balkankriget. Förhållandena var oerhört svåra. Serbien var under FN-embargo och fick varken importera eller exportera, så allt som kom in eller gick ut från landet var smugglat. Smugglarna gjorde stora pengar och gissa vilka som tjänade mest.
Den familj som vi nu hälsade på har blivit våra verkliga vänner. Jag tror att vi har några av de allra bästa vännerna här nere, om jag bortser från min egen familj, som är de allra ,allra, allra bästa. De här människorna skulle ge sina liv för oss.
Petra och hennes man Milun (Milun dog i januari i år) kom från Bossnien och hade lämnat allt och när vi träffade dem så levde under verkligen knappa omständigheter. Vi hjälpte dem lite med mat och en del annat, men de arbetade sig själva uppåt. De kom till vår kyrka och var sedan med där tills vi åkte vidare till Tjeckien.
Djoko och Sani (Sani är dotter till Petra och Milun) kom lite senare än Petra och Milun. De kom också till vår församling och vi blev verkliga vänner. De är riktiga entrepenörer. Sani har en ko som ger ca 20 liter mjölk/dag, av detta gör hon ost som hon säljer. Hon har skaffat grisar, får, höns, kycklingar och kaniner. Hon arrenderar också lite mark där hon producerar framför allt paprika. Djoko jobbar med att mura, när det inte finns något sådant jobb så har han skaffat en traktor med olika redskap som han använder för att ta på sig jobb på bl.a. majsfälten. De har fått hjälp att skaffa huset av en svensk biståndsorganisation som heter Individuell Människohjälp (IM). Hjälp till självhjälp kan man säga. Men de jobbar verkligen hårt för att få det att gå ihop för dem och deras fyra barn. Det var svårt att lämna dem, de ville absolut inte släppa iväg oss, men vi kom överens om att träffas via Skype.
Leena & Petra
Djoko & Sani
Sani gör ost
Sani och hennes ko
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar